Författare: Gebbe

Lärksången ljöd från skyn idag, men den var frusen och svår att ta till sig i den bitande köldvinden.

”Än är det långt till vår…”. Men hasseln blommade för fullt förstås även här, mitt i vintern.

Snöstormen och bistervädret biter rejält ute men inne i min ateljé råder ikväll värmen och ljuset.

Så återanvänder jag gamla bedagade och utrangerade men inramade oljemålningar från 1980 och 1990-tal, behandlar dem med mellanfernissa och lägger upp nya fräscha motiv såsom här, ett par bottenskisser från ett nyligt Tåkern. Det kan kanske bli något…

…vi får väl se.

Natten blev snörik och en tung, blöt snö låg decimetertjock över trädgården i morse. Jag började röja av direkt efter frukost när flingorna långsamt glesnade och stannade av. 

Då började en talgoxe sjunga, på trots antagligen, bara för att visa att han inte brydde sig det minsta. Det gjorde mitt arbete en smula lättare att stå ut med. Kan han – kan jag!

Jag har åkt några svängar ner mot Tåkern de senaste dagarna för att uppdatera mig om våren. Mängder av grågäss har anlänt men ännu har inte jag sett några tofsvipor eller hört några lärkor, även om jag förstår att de redan är här. Rapporterna duggar tätt.

Vid Väversunda kommer en vacker blå kärrhökhane svepande över fälten; vit som en mås snarare än blå. En sån upplevelse räcker långt.

Vaknade i morse med vit fluffig nysnö i luften och på marken. Det är som det ska, det är ju bara februari. Men jag hörde allt både blåmes och talgoxe sjunga i gårdagens eftermiddagssol, så årstiderna går in i varandra helt naturligt och normalt.

Jag har haft gäster i ateljén nu på förmiddagen. 

– Oj, vad det doftar starkt, var det första de yttrade när de kom innanför dörren. Hur klarar du detta?

– Ja, så här är det nu när jag har lämnat min målarstuga vid Tåkern, svarar jag, oljemåleriet med allt vad det innebär av dofter och kladd har måst flytta inomhus, åtminstone under vintern. Men, till våren och värmen flyttar jag förstås ut i terrängen igen. Tills dess får jag leva med lösningsmedlens pina.

Jag tänker positivt och hämtar ut några stora dukar ur förrådet och börjar lägga upp tänkta motiv som grund. Som alltid har jag en handfull verk på gång samtidigt. Det gäller att ligga i redan nu så att jag har något nytt att visa till Konstrundan i maj. Framförhållning är av godo.

Den här oljan är klart inspirerad av mina senaste besök vid Vättern. Man får väl se om jag ror den i hamn såsom jag har tänkt mig, mycket brukar hända på vägen dit.

Häromdagen nådde min blogg ”Naturlig dagbok” 200 000 besökare sedan räkneverket startades runt år 2000. Den 200 000:e besökaren, Ludmila, förärade jag en liten akvarell på en gransångare som bevis och uppskattning med alla mina andra, tusentals läsare också i tankarna. 

Jag välkomnar Er alla till ett nytt nästan oskrivet år. Ett år där omvärlden känns både osäker och skrämmande på många sätt och vis. Själv söker jag tröst och lugn i det lilla och nära. Naturen och familjen känns allt viktigare för mig.

Jag hamnar vid datorn, där jag bläddrar tillbaka bland gamla foton med skissblocket i knäet. Det är spännande och intressant att med några snabba blyertsstreck och lätta färgsvep av akvarellpenseln försöka fånga stämningen jag ser och minns.

Så har det nya året börjat och det har börjat bra.

Nu på lördag och söndag 18-19 december har jag julöppet i ateljén kl 10-16. Julklappar och presenter åt kära vänner eller åt sig själv finns av olika slag och till helgen kommer jag att erbjuda extra bra priser.

Välkommen in på glögg och pepparkaka!

Så har även jag svängt ner mot Tåkern för att ta del av den hökuggla som så lägligt och lämpligt har stannat upp i Tåkerns fältstations trädgård. Den har varit där några dagar redan men först idag blev det tid också för mig att göra ett kort, improviserat besök.

Kameran var kvar hemma i ateljén och med mobilen i skumrasket blev fotot inte mycket till övers. Men minnesbilderna sitter där, och tillbaka i ateljén transformerar jag dem till skisser i mitt ritblock – enkelt och grovt – men på riktigt. Ett skönt lyft.

Det är tre år sedan nästan på dagen som jag senast noterade hökuggla hemmavid. Så här blev porträttet och minnesbilden den gången.

 Några skisser av dagens upplevelser i ett vintrigt Tåkern.

En ung blåhök seglar förbi …

…skäggmesarna äter vassfrö obekymrade om vår närhet … 

…och flockar av knölsvanar lyfter från sjöns sista vakar och drar iväg söderut, mot Ombergs blå fond och med Vätterns kondensmoln som bomullsvadd på himmelskupan.