Snokar vid min stuga vid Tåkerns södra strand
Snoken, Natrix natrix, är en allmänt förekommande reptil vid min stuga på Tåkerns södra strand. Jag möter den överallt: på förstutrappan, i vedhögen, i diket, under syrenerna, i kanalen på min kanottur, vid komposthögen och på stigen ner till sjön. Jag har fäst mig vid detta djur. Snokarna har blivit mina personliga vänner och under flera år har jag njutit av dem och försökt att följa dem med kameran.
Jag har därvid dokumenterat flera olika individer under årens lopp och jag tror att det brukar finnas runt ett tjugotal olika exemplar i min närhet. Men jag tror också att omsättningen är ganska stor. Många körs ihjäl av bilarna på vägen runt sjön, andra tas av häger och brun kärrhök, nykläckta små ungar har jag tyvärr själv dödat av misstag med gräsklipparen, grävling och igelkott är säkert svåra predatorer och kanske storgäddan och rördrommen i sjön också..
Ett år med mina snokar
Våren
I början och till mitten av april brukar jag notera årets första snok vid Stugan. Den brukar ligga där i lä för vinden i en varm solglänta vid stigen till huset. Och varje år blir jag lika lycklig.
Inom några dagar, vid tjänligt väder, dyker de alla upp ganska samtidigt. De solar enskilt eller i små lösa sällskap nära sina övervintringsplatser och är i början ganska tröga och till synes orädda.
När man ser snokarna tillsammans märker man att den individuella variationen är stor. Färgen är från ljust olivgrön till kolsvart, med och utan mönster och teckningar, nackfläckarna kan vara allt från vita till lysande gula och av olika storlek eller ibland helt saknas.
På våren finner jag också alltid de första snokarna överkörda längs sjövägen i sydvästra hörnet av Tåkern. Detta gör mig varje år lika frustrerad.
Jag skulle önska att alla tåkernbesökare vore mer observanta när alla snokar ska passera från sina övervintringsplatser för att ta sig ner strandnära.
Efter några dagar sätter hormonerna fart på snokarna. Parningssäsongen är kort och intensiv. Nystan bildas runt en hona, upp till en handfull hanar uppvaktar med kramar, huvudsmek och svansvibrationer. Överallt följer hanarna spännande doftspår med spelande tungor och spejande huvudlyft.
Intensiteten i den sexuella driften är så stark att man kan komma snokarna väldigt nära. Jag har haft dem slingrande över mina fötter och mellan mina händer.
Sommar
Under maj månad försvinner snokarna från Stugans närhet. De tar sig ner mot vattnet och jag finner dem simmande i kanalen eller solande på en starrtuva.
Det är betydligt glesare med möten nu och vegetationens täthet och höjd försvårar naturligtvis upptäckten av dem. Dessutom är snokarna väl uppvärmda, snabba och vaksamma.
Vid sommarens mognad börjar snokarna komma tillbaka igen. De närmar sig åter Stugan där de går på jakt efter de mängder av nylandstigna smågrodor som översvämmar markerna.
Nu ser jag också till och från nya små snokar som har kläckts ur ägg lagda i min komposthög, i gödselstackar och i ruttnande vegetationshögar. Tyvärr händer det ibland att jag finner dem först efter det att gräsklipparen har passerat.
Höst
Undan för undan försvinner kontakten med snokarna. En solig septemberdag kan jag ännu se någon på komposthögen eller vid stugväggen men det är mycket glest mellan våra möten.
Den 1 september 2009 såg jag många solande snokar varav flera nystan, där parning faktiskt ägde rum. Detta måste väl vara unikt. Vädret var denna dag mycket varmt!
Vinter
Snokarna sover.
Jag undrar var. Men jag tror att många finns samlade i täta sovnystan i vallen runt Kvarnstugans jordkällare och pumphus. Några ligger säkert längst nere i botten av min komposthög och kanske finns några under husgrunden.
Mitt personliga snokgalleri
Ledsamt är det, men tyvärr händer det ibland, att jag med gräsklipparen dödar snokungar. Den här fick sätta livet till den 1 september 2009 på grund av att gräset var ovanligt högt och döljsamt. Ungen var ungefär 3 dem lång.
Gotlandssnok
Under besök på Gotland i juli 2009 lyckades jag få syn på två exemplar av den speciella varietet av snok som finns på ön.
Den första var en stor hona i Botes källmyr i Lojstaområdet, som snabbt slingrade undan alla fotograferingsmöjligheter och försvann in i axagtuvorna. Hon var ca 70 cm lång, ljust olivgrå med svarta punkter längs ryggen och hon hade stora klart orange färgade nackfläckar, vilket är typiskt gotländskt.
Den andra var en överkörd och platt mindre orm som låg på grusvägen ner till den Blå Lagunen vid Bästeträsk på norra Gotland. Det exemplaret är här fotograferat och man ser tydligt hur orange nackfläckarna är på den gotländska rasen av snok.
